Chapter 1 | Chapter 2 | Chapter 3 | Chapter 4

Kapitel 1: Test av motivation och teknisk kunskap

Klättraren och Haglöfs-ambassadören Arthur Poindefert har drömt om att bli bergsguide sedan han var 14 år gammal. Katalysatorn: en klättringstur på Mont Blanc tillsammans med sin pappa och tvillingbror. Arthur följde i den erfarne bergsguidens fotspår och fann sig snabbt fängslad av miljön i de höga bergen: "Han tog med mig ut i det okända, överträffade mig själv och visade mig den vackraste natur som finns." Arthur har sökt äventyr i höga berg ända sedan dess. Hans passion för klättring förvandlades till ett karriärmål efter att ha gått på Chamonix Valley High School for Mountain and Climbing Sports Studies. Det var då han bestämde sig för att ge sig in på en certifieringsväg för att bli professionell bergsguide och dela sin passion med andra – precis som hans instruktörer hade gjort med honom.

Vad är det med att bli certifierad bergsguide som lockar dig?

”Jag är fortfarande ganska ung i de höga bergens värld och strävar efter att klättra allt svårare rutter i massivet och utomlands, och att vara professionell guide skulle göra det möjligt för mig att upprätthålla en balans mellan att driva mina idrottsprojekt på hög nivå och hålla fötterna på jorden genom att guida på mer tillgängliga rutter. Att leva på sin passion är en dröm, och denna dröm skulle bli verklighet om jag kunde leva på min elitidrott å ena sidan och guida, dela med mig, visa och öka medvetenheten å andra sidan.”

Hur blir man bergsguide?

”För att bli bergsguide krävs att man klarar en krävande och spännande utbildning. I Frankrike är det statliga diplomet för bergsklättring och guide för höga berg (DEAGM) den viktigaste nyckeln till att utöva detta yrke. Det utfärdas av den nationella skolan för skidåkning och bergsklättring (ENSA) och erhålls efter en krävande teoretisk och praktisk utbildning som sträcker sig över flera år.”

Var befinner du dig i processen nu?

”Jag genomgår just nu urvalstester för att komma in på utbildningen. I detta skede måste man klara ett antagningsprov som bedömer både teknisk kunskap och motivation. På vintern ägnas två dagar åt muntliga motivationsintervjuer samt utvärdering av kurslistan och dess korrekta genomförande. Därefter följer ett skidalpintest där man måste klara 1 500 höjdmeter inom en viss tid och dessutom bedöms på två offpiståk. På sommaren ägnas en hel vecka åt tester, inklusive en orienteringskurs med varierad terräng (löpning i stenrösen, nedklättring i kängor osv.), ett klätterprov (två leder på onsight i ungefär grad 7a) samt ett glaciärtest. Om man klarar alla moment dag för dag får man tillbringa en vecka i bergen med skolans instruktörer, som bedömer ens erfarenhet och förmåga att röra sig i högfjällsterräng. Detta är det sista testet innan man officiellt blir en blivande bergsguide och antas till utbildningskursen. Jag klarade testerna i vintras och förbereder mig nu för sommartesterna, vilket gör att jag kan börja träna för den första kursen i september nästa år! Det är en kurs som kommer att kräva mycket engagemang – den tar minst fyra år att genomföra.”

Vad förväntar du dig kommer att vara den svåraste delen av utbildningen?

”Vad som är svårast med bergsguideutbildningen är subjektivt och beror på individen. Flera aspekter av kursen är dock särskilt krävande: Utbildningens längd och intensitet, ansvarstagande och stresshantering samt inträdesproven. Att bli bergsguide är svårt och på vissa sätt väldigt likt att gå en ingenjörsutbildning. Det svåraste är de år som går åt till att förbereda sig för antagningsproven – jämförbara med de konkurrensutsatta inträdesproven till de främsta ingenjörsskolorna. När man väl blir antagen till kursen är det en lättnad. Du har en långsiktig vision, men du måste vara professionell och fortsätta att lära dig tills du har diplomet.”

Den mest spännande delen?

”Alla blivande bergsguider delas in i klasser och träffas under fyra veckor, en del av oss som inackorderade. Så det kommer att finnas gott om tid för kamratskap och skratt! Det mest spännande är att vara tillsammans med alla och ha samma mål på toppen: att lära oss färdigheter som kommer att vara oumbärliga för oss som bergsguider och som vi inte har som vanliga bergsklättrare.”

Kapitel 2: Att klara testerna 

Den blivande bergsguiden Arthur Poindefert har äntligen fått de nyheter man vill höra efter att ha genomgått en rigorös sommar med antagningsprov: han klarade det! Här uppdaterar han oss om sina senaste erfarenheter på vägen mot att bli bergsguide, inklusive allt hårt arbete, alla blandade känslor och nästa steg när han nu förbereder sig för att ta den första officiella kursen.

Hej Arthur, grattis till att du har blivit antagen till bergsguidekursen! Hur gick det med testerna?

”Tack så mycket! Testerna var långa och sträckte sig över fem månader! Vi började med att skicka in en lista över de bergsrutter vi hade genomfört under vår amatörträning, som behövde valideras och uppfylla ENSA-kriterierna, i hopp om att kunna påbörja testerna.

“Baserat på valideringen av denna ruttlista hade vi sex prov. Två på vintern, med en muntlig motivering och kontroll av att vi på ett tillfredsställande sätt hade genomfört rutterna på vår lista. Och ett turskidåkningstest, med en tidsgräns för uppstigningen (1 490 m positiv höjdökning) följt av två graderade nedfarter.

“I slutet av varje dag avslutades ett test, och i skolans aula sattes ett blad upp med namnen på de personer som godkänts för nästa dags test. Vi kunde därför misslyckas varje dag.

“Sommarproven bestod av fem dagars prov (orientering, klättring, isprov och prov i varierad terräng) med en sista provvecka för dem som klarade provet: bergsveckan där vi var i lag om tre till fyra kandidater med en tränare/guide som under alla veckor bedömde olika typer av alpina lopp, vår amatörträning och avgjorde om kandidaten hade den erfarenhet som krävdes för att börja träna eller inte.

“Att göra dessa tester gav upphov till ambivalenta känslor hos mig. Jag kände mig både ledsen över att se repkamrater misslyckas och glad över att fortsätta proven dag efter dag. Ju mer jag avancerade, desto mer stressad blev jag eftersom vi var tvungna att börja om från början om vi misslyckades med testerna de sista dagarna.” 

Hur lyckades du hålla ut genom den här stressiga tiden?

“Jag behandlade upplevelsen som om jag var med i en tävling. Jag såg till att vara väl förberedd och fokuserad. Jag var bara tvungen att göra det jag kunde och inte hitta på saker som jag inte kunde. Att vara trogen sig själv är nyckeln.”

Hur kändes det när du fick veta att du hade blivit antagen?

”Jag kände en enorm glädje och stolthet, men också nostalgi. Som ett barn, en parisare, som drömmer om att göra bergen till sitt liv. Detta markerar en ny sida i mitt liv. Jag är på väg in i bergens professionella värld och kommer inte längre att kunna utöva bergsklättring på samma sätt som tidigare. Jag kände att jag behövde göra en introspektion av mitt liv och min passion för att kunna påbörja den här utbildningen fullt ut. Redan en amatörmusiker, klättrare på hög nivå, student och snart en högfjällsguide! Jag är väldigt glad.”

Hur har du förberett dig för att påbörja kursen i höst? 

”Jag har förberett mig precis som jag gör inför alla tävlingar. Efter en två veckors fysisk och mental paus återupptog jag träningen inför mina kommande tävlingar och även inför den träning som väntade mig. Början av året präglas av att uppnå klättringsvolym för att vänja kroppen vid tunga träningsbelastningar och långa timmar i bergen efteråt. Mentalt får jag stöd av en mental coach som hjälper mig att sätta upp mina mål och prioritera dem efter årets månader.” 

Vad är nästa steg?

”Jag har precis klarat av prövotiden för bergsguider. Nu måste jag börja träna för att bli en blivande guide i slutet av den första ”grundkursen” i höst. Därefter kommer jag att ha möjlighet att göra den andra och tredje kursen i februari och juni/juli om jag validerar den första och sedan den andra, etcetera. Varje kursvalidering markerar förvärvet av en ny yrkeslicens som jag kan utöva.”

”Det första året präglas därför av tre praktikplatser, följt av två praktikplatser under de följande åren som validerar slutet på statsdiplomet för högbergsguiden. Det kommer då att vara nödvändigt att presentera en ny lista över höga bergsvägar som slutförts med kunder och handledarguider och en lista över rutter som slutförts personligen för att kvalificera sig för de två sista praktikplatserna. Den totala utbildningen kan i allmänhet pågå mellan tre och fem år, beroende på person.”

Kapitel 3: Förbättra det grundläggande

När spänningen över att ha klarat sina prov och officiellt blivit antagen till bergsguidekursen hade lagt sig, var det dags för Arthur Poindefert att återvända till grunderna. Hans kurs i bergsguidefundament startade i september, och insatserna var höga: varje kurs Arthur slutförde gav honom en ny professionell licens att utöva yrket.

I sin senaste uppdatering ger Arthur en inblick i sitt intensiva träningsschema och delar med sig av några sätt han håller sig motiverad under denna fysiskt och mentalt krävande resa.

Hej Arthur, träningen började officiellt i september. Hur var det?

"Vi gick igenom alla grundläggande aspekter av alpinism, förutom skidåkning. Det var fyra intensiva veckor med ett nytt tema varje vecka. Vid månadens slut hade vi gått från att vara amatörer och vänner i bergen till professionella som hanterar grupper och människor i högfjällsmiljö. Väldigt, väldigt intressant.”

Vilka var de fyra temana?

”Den första veckan fokuserade vi på grundläggande tekniker och repteknik. Den andra veckan var ’Orienteringsveckan’, där vi lärde oss att skapa en rutt i högfjällsmiljö med karta och kompass. Den tredje veckan var ’Externaliserad vecka’, där vi delades in i grupper om tre till fyra personer och klättrade runt om i Frankrike med en instruktör. Slutligen, under den sista veckan, fokuserade vi på klätterundervisning och fick leda en klättringssession med ett barn. För att avsluta månadens träning höll vi ett slutgiltigt orienteringslopp utöver varje veckas bedömning, som vi absolut var tvungna att klara.”

Hur skiljde sig februari månads träning från september?

”Det var i princip samma sak som under hösten, men i en vintermiljö med specifik träning kopplad till snötäcke, lavinrisker och grupphantering på skidor.

”Februariträningen fokuserade på tre huvudteman: snöförhållanden, lavinrisk och gruppledning i offpist-, glaciär- och icke-glaciärterräng. Varje vecka hade vi ett nytt team på fyra till fem blivande guider, med en lärarguide som ofta arbetade i par med ett annat team.

”Redan första dagen var vi tvungna att klara ett prov på mindre än åtta minuter, annars riskerade vi att missa hela månadens träning. Vi skulle gräva fram två Arvas (lavinsändare) ur snön i en typisk lavinsituation med flera offer. Veckan fortsatte med gruppundervisning och teoriklasser på morgonen innan vi gav oss ut på fältet.

”Under den andra veckan tillämpade vi några av de grupptekniker vi lärt oss, med ett mycket intressant bidrag från två snöexperter som var med oss i bergen. Den kunskap vi fick om snö var enorm.

”Vi lärde oss också att bygga sibiriska skydd (igloos, enkelt uttryckt) och sov i dem, nära Refuge des Prés ovanför Les Contamines.

”Slutligen var den tredje veckan en global provvecka, där vi i team reste till olika bergsmassiv i Italien, Schweiz och Frankrike. Varje lärare lät oss leda gruppen, hitta rutten och bedöma riskerna på väg upp och ner. Vi besteg några fantastiska toppar, inklusive Mont Ruitor i Val Grisenche, Italien.”

Vad händer härnäst?

”Juni kommer att vara en månad av övergripande grupphantering med riktiga klienter. Målet är att säkerställa att vi har de färdigheter som krävs för att börja arbeta som guider i juli, medan vi fortfarande är under utbildning.”

Det låter spännande, men också som mycket hårt arbete. Hur känner du dig?

”Jag är väldigt glad att kunna fortsätta mina studier för att bli bergsguide, samtidigt som jag håller min alpinism och klättring på hög nivå. Ibland blir jag trött av att ha så många projekt samtidigt, men jag älskar utmaningen i att ta mig an dem, lyssna på mig själv och hålla mig motiverad dagligen.”

Vad är ett av dina sätt att hålla dig motiverad?

”Jag får mycket inspiration från mina mentorer, som jag har turen att delvis bli coachad av i mitt landslag. Léo Billon och Charles Dubouloz är utan tvekan två enorma alpinister som har format min syn på alpinism idag: teknisk, lätt, snabb och fri klättring.

”Jag har också haft turen att få gå med i GEAN (Groupe d'excellence d'alpinisme nationale), vilket kommer att hjälpa mig att utvecklas med de bästa mot en idrottskarriär i full trygghet, med en expedition i slutet.”

Kapitel 4: Att guida människor i bergen

Man säger att det handlar om resan, inte destinationen – men efter månader och åter månader av intensiv bergsguideutbildning och tester är möjligheten att äntligen få guida människor upp i bergen en dröm som går i uppfyllelse. Det senaste kapitlet i Arthur Poindeferts utbildning handlade just om detta. Här delar han med sig av sina erfarenheter av att guida människor upp på Mont Blanc och vart hans utbildningsresa är på väg härnäst.

Hur var det att arbeta med klienter?

”Att ta människor upp i bergen är spännande! Man får träffa fantastiska människor, dela speciella ögonblick och hjälpa dem att nå sina mål och drömmar. Det är mycket givande och berikande på ett personligt plan. Jobbet är så öppet, och varje dag är annorlunda! Jag har haft chansen att ta några klienter upp på Mont Blanc från dalen i ett enda ryck – och växla över till långvarig coaching – och sedan ge mig ut på 400 meter klättring på en spricka, och då blir det helt annorlunda igen.”

Vad var den mest utmanande delen av upplevelsen?

”Jag skulle säga att när vi har en klient på repet är det ganska lätt för mig att göra ett bra jobb, men när det är två personer blir det mycket mer arbete. Ibland guidar man utlänningar, vilket innebär språkbarriärer, men framför allt är det mycket utmanande att hantera dubbelt så många personer.”

Vad var det mest givande?

”Kanske de tre dagar jag tillbringade med en klient på Envers des Aiguilles-refugen. Vi klättrade nästan tusen höjdmeter på tre dagar på stora leder. Jag är stolt över att jag under flera år har kunnat samla alla färdigheter och erfarenheter som krävs för att kunna guida människor i så vackra miljöer.”

Vad väntar härnäst på din utbildningsresa?

”Nästa vinter, med start i januari, kommer jag att påbörja min fjärde månad av bergsguideutbildning! På agendan står isklättring och skidåkning med klienter. När denna utbildning är godkänd kommer vi att ha ytterligare ett år att arbeta som guider innan vi tar den sista vinterkursen och sedan den sista sommarkursen, med målet att bli färdigutbildad sommaren 2027 – om allt går enligt plan.”