Weather Station - Sophie Odelberg

Den här säsongen följde vi med Sophie Odelberg under hennes klättringsäventyr i Slovenien. Här nedanför följer en beskrivning av hennes resa till toppen.

Dag 1

Regnet smattrar försiktigt mot min jacka när jag går längs grusvägen. I öronen dånar Sleeping Lions ljuva stämma till tonerna av “Stop it”. Omkring mig mig tornar Sloveniens vackra, spetsiga bergstoppar upp sig i skymningen. Jag tar några djupa andetag av den kalla, friska kvällsluften och blundar. Snart står jag där uppe.

Jag passerar en uteservering och tar till höger, in på en ny stig, och hamnar nere vid den glittrande glaciärsjön i Bled som jag läst om innan jag kom hit. Jag känner mig fri. Nyfiken. Framför mig skymtar jag skepnaden av den kända kyrkan Cerkev Marijinega vnebovzetja, mitt ute i sjön, som nu långsamt uppslukas av nattens mörker. Varje steg är outforskad mark. Ännu ett nytt land, och ett nytt äventyr. Det här är det allra bästa jag vet och det har bara börjat.

Vyn från mitt hotellrum och min lokala fruktaffär nedanför hotellet

 

Dag 2

De tunga regnmolnen har bytts ut mot blå himmel och sol trotts att min telefons väderapp säger att det just nu ska regna.

Jag är i Bled, i Slovenien för att, tillsammans med Jaka Bulk och bergsguiden Jan Podgornik, göra en klättring upp till Sloveniens högst belägna väderstation Kredarica. Kredarica är en forskningsstaion och ligger belägen högt uppe på berget Triglav (Sloveniens högsta). Ända sättet att ta sig dit är med helikopter, via en mycket lång och krävande vandringsled eller genom att klättra någon av klätterlederna på den norra sidan av berget.

Jag har aldrig tidigare varit i Slovenien. Det är grönt, lummigt och solen värmer fortfarande trotts höstvindarna. Det bästa jag vet är att resa till nya platser. Under inflygningen till Ljubljana, Sloveniens huvudstad, satt jag klistrad mot rutan på planet med pirr i magen och spejade längtande ut över topparna under mig.

Jag är bara här i 5 dagar. Idag är det tisdag och egentligen dagen vi planerat för att göra klättringen men på grund av osäkert väderläge har vi blivit tvungna att senarelägga klättringen. Istället packade jag om min ryggsäck och tog mig ut för att istället utforska Bled, något jag inte räknat med att få tid till.

Bled är en stad som ligger i Nordvästra Slovenien och där jag kommer spendera min tid tills vi i morgon beger oss in mot bergen för att göra vår klättring.

Bled hade kunnat vara som vilken södereuropeisk stad som helst om man bortser från den fantastiskt vackra sjö som staden är byggd kring med sitt kristallklara turkosa glaciärvatten som också lockar tusentals turister varje år.

Jag tog en lång promenad runt sjön och upp för en ledig och brant led hamnade jag på en utsiktsplats jag läst om på Google med utsikt över hela sjön. Det var otroligt vackert. På vägen ned från berget mötte jag två förvirrade och rädda kineser som för första gången i sitt liv vandrat i skogen och nu inte vågade gå varken upp eller ner som jag fick hjälpa till planare mark.
 

Efter hiken tog jag mig in till stadskärnan för att fylla på med utrustning och köpa frukostmat till berget. Några timmar senare mötte jag upp Jaka och Jan för att äta middag innan det var dags att bege sig tillbaka till hotellrummet för att packa de sista sakerna innan det var läggdags.

 

Dag 3

Med sömndruckna ögon öppnade jag bildörren till Jakas Volvo v70 klockan 04:30 på morgonen. Trotts att jag var så otroligt trött var jag väldigt förväntansfull. Jag hade sett fram emot den här klättringen så länge och längtade efter att komma upp på berget.

Efter 1,5 timmes bildfärd längs slingriga bergsvägar kom vi äntligen fram till gläntan där vi parkerade och lämnade bilen. Trotts den stjärnklara natten var mörkret genomträngde och till skenet av våra pannlampor började långsamt vår vandring upp mot insteget. Vi gick längs en grusväg innan Jan tvärt vek av till höger, in på en liten, knappt märkbar stig rakt in i skogen. Vi passerade några vattendrag och efter ca 50 minuter öppnade skogen upp sig och siluetterna av bergstopparna trädde fram. Det var otroligt vackert.

Vandringen upp till insteget i ljuset av våra pannlampor genom skogen, över bäckar och tillslut upp ur dalen lagom till att solen började gå upp.
 

Det var inte förrän nästan två timmar efter att vi lämnat bilen som vi nådde själva insteget där vi äntligen skulle börja klättra och till solens första strålar satte vi på oss selar och hjälmar och började vår klättring. Det var en fantastisk morgon. Ca 5 grader och enligt mig perfekt temperatur för en sån här klättring. Inte för kallt eller för varmt.

Leden vi skulle klättra heter Kratka Nemška eller The Short German Route på Engelska och klättrades för första gången 1906 och ligger är en del av bergskedjan Julian Alps. Det är en 1000 m lång rutt där delar av rutten är grad IV räknat på UIAAs graderingssystem och tar mellan 6-10 timmar att klättra.

 

Jaka, med sin analoga Canon kamera fotanes upp mot facet vi strax ska klättra.

 

Solens första strålar som kittlar toppen på Sloveniens näst högsta berg Škrlatica, The Scarlet One. Inte så svårt att gissa vart berget fått sitt namn ifrån.

 

Äntligen uppe en bit på berget!
 

Klättringen kändes bra och vi rörde oss långsamt uppåt. Ju fler höjfmeter vi betade av destå bättre utsikt fick vi och våra kameror gick varma.

Efter några timmar nådde vi avslutet på The German route och det var dags att börja klättra nästa del som skulle ta oss hela vägen upp till toppen eftersom The German route slutar en bit ner på väggen. Men innan vi gav oss vidare tog vi en liten paus, drack vatten, åt bars och skrev in våra namn och datum i “Toppboken” som vi hittade i en plåtlåda där leden stog slut.

Klättringen hittils hade varit enkel men på grund av de tidigare dagarnas regn i dalen hade det fallit snö på topparna och försvårade vår klättring rejält. Här ifrån var det halt och blött, bitvis isigt och vi hade inga steghjärn. Varje steg krävde noga eftertanke och vi rörde oss långsamt och försiktigt uppåt. Hade man ramlat hade det inte tagit stopp förrän man når dalen, flera 100 meter längre ner.

Men trotts den lite utmanande klättringen var vårat humör på topp och snart planade det ut och vi började skymta det vi var här för- forskningsstationen! Klockan 5 på eftermiddagen, 11 timmar efter att vi lämnat bilen och möttes av en makalös vy!

Den sista biten upp till hutten!

Det var mer snö här uppe, säsongens första men som deffenitivt inte skulle bli den sista och makalöst vackert. Under vinterhalvåret blir forskarna insnöade här uppe och tvingas därför stannar hela vintern, med stöd från armen, för att klara de hårda förhållandena.

Vi tog en paus, värme upp oss i hyttan, åt, drack och bytte blöta kläder mot torra för att göra oss redo för nedfärd. Trotts de 11 timmarna hit hade vi nästan lika mycket kvar innan vi skulle nå bilen igen. Ett decent på ca 7 h. Som man brukar säga, när du är på toppen är du bara halvvägs.

Till solen sista strålar, lämnade vi hyttan för nedklättringen mot bilen och vilken nedklättring det blev! Solen glödde, bergstopparna färgades rosa och himlen skiftade i blått, grönt och lila. Trotts att jag upplevt så många vackra solupp- och nedgångar i mitt liv är det nästan alltid som om jag upplever de för första gången, varje gång. Den här kvällen var inget undantag utom att den förmodligen var en av de vackraste solnedgångarna i mitt liv och det är ett sådant ögonblick jag önskar jag kunde pausa och kunna stanna i för alltid.

 

Till ljuset från våra pannlampor, 7 timmar senare, efter att under två timmars tid ha trott att vi bara hade 10 minuter kvar till bilen, nådde vi äntligen fram till mina smärtande fötters enorma glädje. Med två fulla minneskort, ett hjärta fyllt av intryck och glädje somnade jag med ett leénde på läpparna på mitt hoellrum innan mitt huvud ens hunnit nått huvudkudden.

 

Dag 4

Med svullna fötter vaknade jag äntligen, vid 10 tiden, till liv på mitt hotellrum. Jag klädde på mig, gick ner och åt en lång frukost och bestämde mig ganska snart för att inte göra många knop idag. Istället plockade jag fram dator och kamrea, bädde ned mig i sängen igen och till ljudet från P3 dokumentär scrollade jag igenom alla bilder från gårdagen. Efter plöjde jag två avsnitt av Riverdale men snart kurrade magen så högt att det inte längre gick att ignorera och motvilligt kravlade jag mig ur sängen, drog på mig löparskor, tights, linne och en jacka och gick ut.

Jag bestämde jag mig för att ta en försiktig löprunda för att inte kroppen skulle stelna till allt för mycket. Jag brukar kunna få rejält ont lite var stans om jag inte aktiverar musklerna snart igen efter en sådan ansträngning. Jag sprang ner till Bledsjön och längs vattnet tills jag nådde en restaurang som låg i gassande sol där jag beställde in en Salade Nicoise. Solen brände skönt i mitt ansikte och jag njöt. I morgon är det dags att åka hem.

Dag 5

Jag sitter på en knackig stol på Ljublijanas flygplats och äter det sista ur min frukostpåse jag fick på hotellet som inte blev konfiskerat i säkerhetskontrollen. En banan och en torr macka. Den där frästande yoghuren hann jag inte äta upp innan en man spände sin blick i mig och sa att jag var tvungen och slänga den. Klockan är 7 och jag ska strax gå till gaten. Det är dags att flyga hem.

Det är alltid ett visst vemod att vända hemmåt efter resor. Speciellt när resorna blir större upplevelser som skakar om ens liv både känslomässigt och fysiskt. Att komma hem blir en så abrupt kontrast. “Stod jag verkligen uppe på det där berget igår och upplevde mitt livs vackraste solnedgång?” Det blir liksom svårt att förstå, att ta in och jag undrar om det verkligen har hänt. Viljan att kunna frysa ett ögonblick blir därför starkare för att få hjärnan att förstå att det verkligen händer. Det är extra svårt när det är sånna här korta resor.

“Fasten your seatblet”! Rösten från flygvärdinan ekar i kabinen och snart lyfter vi från marken. Morgonsolen kastar långa skuggor över Julian Alps vackra toppar när vi seglar över i riktning mot Zurich och snart har de krympt till ett oigenkänligt streck långt där nere. Jag blundar och kan inte låta bli att drömma och fundera på vart jag ska åka nästa gång.