Hero Image

VANDRING I ETT VÄRLDSARV

DURMITOR NATIONALPARK, MONTENEGRO
Text: Klas Tigerström

Helt plötsligt befinner jag mig där, i ett främmande land med (om sanningen ska fram) väldigt lite förkunskaper. Guideboken säger att ”Ordet MAGISKT återkommer när man ska beskriva Montenegro”. Jag håller med. Det är verkligen ett magiskt vackert land. Bergen står som gräsbeklädda sockertoppar rakt upp i skyn. Jag undrar vad det är som gör att trots att man befinner sig i högsommar, ändå drömmer sig bort till andra årstider och andra äventyr? Men bergsformationerna inbjuder till skidåkning och toppturande, det måste jag kolla upp!!

Men vi tar det från början. Efter en mellanlandning i Wien med obligatorisk wienerschnitzel står jag då i Podgorica - Montenegros huvudstad. 32!! grader varmt och ett snabbt ombyte gör att medresenärerna får se hur snabbt det verkligen kan gå från GORE-TEX till flipp-flopp, shorts och t-shirt. Detta sker på sträckan mellan flygplanet och ankomsthallen!

Jag tar mig med bil upp till Durmitor National Park och upptäcker att den ligger på UNESCO´s världsarvslista. Bara det gör att resmålet blir än mer intressant. Jag bor faktiskt själv i ett världsarv även jag. Kanske inte det mest romantiska med ändock. Området Östanfors i industrilandskapet Falun med Falu Koppargruva lockar gäster från hela världen av den anledningen. De pittoreska små gruvarbetar-bostäderna är måhända små men unika. Jag kommer snart märka att Durmitor National Park också är unikt.


Vandringen är fin, eller ska jag säga otroligt vacker. Ordentliga ledsystem och ordentliga kartor gör vandringen njutningsfull, man kan fokusera mer på att höja blicken och njuta av bergen och inte bara borra ner den på kartan och vid tåspetsarna. Vandringen är dessutom mycket varierande. Om jag jämför med vandring i Sverige som också är storslagen blir det här betydligt snabbare mellan kasten. På en sträcka av ett fåtal kilometer hinner man med att korsa flera toppar, dalar och ryggar vilket gör att vyerna hela tiden ändrar sig. Jag vandrar i kalkstensterräng vilket sätter både benen och kängorna på prov. Det är ett kargt och samtidigt bördigt landskap. Man märker att floran tar varje tillfälle till att explodera. Vi vandrar på över 2000 meters höjd i 27 graders värme och ändå känner jag igen flera blommor och örter från våra svenska fjäll. Trygghetskänslan av att känna igen sig blandas med upptäckarlusten av att vara i ett främmande område.

Helt plötsligt dyker en stenbyggnad upp som tagen ur en ”Sagan om ringen”-film. ”Pl. Dom Skrka 1723” står det målat i faluröd ovanför dörren. Dörren står öppen och en man tittar ut, -”Da li zelite kafu?”, Vill du ha kaffe? Den andra frågan är -”Da li imate ulaznice za park?”, han undrar om jag har parkbiljett? Här är det ordning och reda, 2 euro kostar det att vandra i parken per dag. –”Kaffet dröjer några minuter”, säger han. Jag sätter mig ner och tar en chokladbit. Det tar på krafterna att vandra i det vackra landskapet i dom här temperaturerna. Parkvakten säger att jag borde fortsätta en kilometer till där det ligger en liten sjö. –”Det är kallt! Men uppfriskande”, säger han. Sagt och gjort, så får det bli. Fiske är en stor passion för mig och jag måste säga att minnet från det badet inte kommer försvinna i första taget. Jag ligger i det 15 gradiga vattnet med kalkstenstoppar som omringar mig. Små-öringar cirkulerar runt mina fötter och då och då går dom upp till ytan för att ta en insekt. Lyckokänslan kommer samtidigt som vattnet kyler ner kroppen!

Med avsvalkad kropp och nyladdade ben väljer jag en annan väg tillbaka. Jag fick tipset att bergspasset ”Samar” ska vara något speciellt. Det blir en hel del scrambling på vägen upp. På de brantaste traverseringarna har någon satt upp stålvajrar att hålla sig i. Passet lever upp till förväntningarna. Det börjar bli sent på eftermiddagen och solen står lågt på himlen och det där speciella ljuset som man även får i Svenska fjällkedjan uppenbarar sig. Det där lite kalla ljuset med långa och lite förvridna skuggor som avtecknar sig på marken och på bergssidorna. Väl nere vid slutet av vandringsleden dröjer jag mig kvar en lång stund. Faktiskt så pass lång stund att jag får min första solnedgång i Montenegro sittandes på en bergshed med får och getter som betar kring mina fötter. Dom bryr sig inte nämnvärt åt att jag sitter där, och jag känner glädjen och lyckan av att uppleva en solnedgång i ett för mig okänt land med noll förkunskaper.